lördag 2 januari 2010

Människor som energigivare eller energitjuvar

Jag upplever väldigt starkt att vissa människor nästan konstant känns som energigivare. Vad är det då som frambringar den känslan? Jag tror att det är så enkelt som att människor vill bli älskade. Och för att bli älskad måste man bli förstådd.

Om en person inte förstår mig, kan hen heller inte älska mig. Hens bild av mig är då bara en imaginär bild. Hen gör en bild av mig som inte stämmer med verkligheten. Om hen säger att hen älskar mig, är det ju bara hens projicerade bild av mig hen älskar. Hen känner ju mig inte alls.

Av detta resonemang, kan vi utvinna en evig och omskakande sanning.

Det är mer primiärt att bli förstådd än att bli älskad.

Jag tror att när vi träffar människor vi har ett oerhört flyt med i kommunikationen, förstår vi varandra underbart väl. Vi känner oss förstådda och vi känner oss älskade.

Vi kan se sådana människor som energigivare, och de som inte förstår oss som energitjuvar.

Fast mer korrekt, och nyanserat, vore kanske att se situationen som energigivare respektive energitjuv.

Det är få människor som jag uppfattar som energitjuvar i alla lägen.

Snarare är det just när jag säger något som personen inte förstår som jag uppfattar hen som en energitjuv, när jag till exempel försöker kommunicera explicit eller implicit något oerhört viktigt kring vem jag är som person, och hen inte förstår. Situationen med detta missförstånd blir en energitjuv.

I begreppet energitjuv ligger att jag anser att det hade varit bättre att inte säga det jag sade i den aktuella situationen. Hade jag inte sagt det där som jag ville använda för att till exempel blotta min själ, och avslöja något centralt i min personlighet, utan varit tyst, hade jag inte vunnit energi. Men ej heller tappat någon. Härur får vi en av de viktigaste reglerna för kommunikation och lycka som man kan lära sig.

Det är alltid bättre att vara tyst än att säga något som lyssnaren inte förstår huvuddragen av.

Härav följer också principen om att människor i allmänhet borde vara mycket tystare än de är.
I huvusak är det ju väldigt få yttranden som folk förstår till så stor del att även de bakomliggande tankarna, känslorna hos talaren framgår så tydligt att yttrandet tillför något till lyssnarens förmåga att känna av talarens själ.

Ett bra exempel.

Igår var jag på en fest. Vid ett tillfälle konstaterade min väninna att jag var tyst.

Jag är ofta tyst i sällskap av människor som inte känner mig väl.

Anledningen är att jag inte tror att någonting jag kan säga i den rådande situationen kan på ett adekvat sätt ge en ledtråd till vem jag är på själslig nivå, givet mina lyssnares klena förförståelse kring mig.

Ofta har folk kommenterat att jag är väldigt tyst.

Anledningen är nog att jag känner att det skulle stjäla energi från mig att prata.

Erfarenhetsmässigt vet jag nämligen att nästan ingen förstår mig oavsett vad jag säger.

1 kommentar:

  1. Är det inte att hårddra det hela att nästan ingen förstår dig vad du än säger!?

    jag kan med stor säkerhet påstå att jag förstår minst 99 procent av allt du säger däremot kanske jag inte ALLTID håller med även om jag gör det för det mesta.

    Jag är också en person som känner mig ickeförstådd/missförstådd och det är ingen lätt sak att vara en otypisk person det ska gudarna veta.

    Kanske kan man älska folk trots att man inte förstår dem helt!?

    jag känner igen mig i det att ibland vara tyst när jag inte känner att den sociala stilen passar mig.

    Ibland försöker jag prata i vissa kontexter utan att bli lyssnad på och det själ enorma mängder energi när andra kör över en.

    Jag har exempel på motsatsen till att du är så tyst. Du kan ganska ofta komma i självsvängning och prata ganska kompakt liksom jag själv ibland gör när jag kommer i liknande självsvängning.

    Man är väl ganska dynamisk skulle jag tro.


    Under det nya decenniet tänker jag bli mindre av energitjuv själv samt inte låta andra äta upp MIG.

    SvaraRadera