onsdag 3 februari 2010

Empati

I den sjukförsäkringspolitika debatten inför valet har det kommit att handla en del om empati. Båda blocken försöker framstå som de som känner mest empati med de sjukskrivna. Den borgerliga sidan vill framstå som de som känner människors behov av att arbeta, att den rödgröna sidan har varit hjärtlösa som har låst fast människor i ett system där det regnar förtidspensioneringar. Den rödgröna sidan har framhärdat att regeringen saknar empati med svårt sjuka människor, genom att tvinga ut dem i ett hårt arbetsklimat.

I slutändan tror jag att folk kommer att tolka de partier som mest empatiska vars främsta partiföreträdare framstår som empatiska. I den senaste partiledardebatten, tycker jag att det var Mona Sahlin som utstrålade mest värme i en debatt som överlag kändes ganska ilsken. De fyra borgerliga partiledarna kändes inte empatiska. Det där hur man upplever människors empatiska förmåga, är förstås individuellt. Men det är en stor fördel om den politiska debatten i hög grad kan komma att handla om vem som är empatisk. Det är nämligen en stor bristvara i politiska beslut i största allmänhet. Om valrörelsen handlar om de varma mot de kalla, tror jag att väljarna blir vinnare. För de är finkänsliga nog att genomskåda personer som pratar mycket om att de bryr sig om folks mående, men som i själva verket agerar som om de fullständigt saknar inlevelseförmåga och medmänsklighet.

måndag 25 januari 2010

Moderaterna blir ett feministiskt parti

Nu öppnar Moderaterna äntligen för möjligheten att kvotera börsbolagsstyrelser med avseende på kön.

En kunnig person på jämställdhetsområdet gjorde analysen att moderaterna nu har accepterat tolkningen kring könsmaktsordningen. Andra partier har förstått för länge sedan att vi har en könsmaktsordning, och det är alltid lite patetiskt när ett parti tar jättelång tid på sig att komma fram till något som har varit beforskat och välkänt i flera decennier. Men vi bör vara glada varje gång ett parti tar ett stort steg i rätt riktning. Moderaterna förstår nu fullt ut att vi har en könsmaktsordning och att den måste bekämpas för att vi ska få ett bättre samhälle. Så grattis, moderaterna!

lördag 23 januari 2010

Göran Hådén

Livet handlar i hög grad om kommunikation. Vill vi påverka andra människor och låta dem påverka oss behöver vi en så rak kommunikation som möjligt. Eftersom alla människor innerst inne vill bli lyckliga behöver vi information, från lyckoforskare och andra som har god kunskap, om hur vi blir lyckligare.

Ett av de allra största hindren, som jag upplever det, för att folk ska bli lyckligare är den orgie i dålig kommunikation som vi ser varje dag. Folk missförstår varandra på daglig basis. Ibland kommunicerar inte folk det de egentligen vill kommunicera. Ibland försöker de verkligen kommunicera det de tycker är viktigast, men använder svårbegripliga ord och komplicerad meningsbyggnad.

Potentialen att skapa en värld som genomsyras av kärlek och medmänsklighet hänger i hög grad på en rak kommunikation. Det gör också planetens hela öde. Vi kan enklast åtgärda miljöproblemen genom att prata och skriva om dem ofta, och göra det på ett utstuderat lättbegripligt sätt.

Av alla de kommunikatörer jag har träffat på som skriver faktatexter är Göran Hådén nog den effektivaste. Det är bra ibland att kunna ha förebilder på olika områden. Då kan man inspireras. Göran är ypperlig både på skriftlig och muntlig kommunikation. Och jag har funderat lite över de olika drag som kännetecknar hans sätt att kommunicera.
Verbal kommunikation har två grundparametar, vad man kommunicerar och hur man kommunicerar det.
Först gäller det att välja ämne bland alla de oräkneliga som finns.
Sedan gäller det att kommunicera detta språkligt så att så många som möjligt förstår budskapet.

Göran skriver om angelägna ämnen.
Han fokuserar på lycka och klimat.
Det är enligt mig de två viktigaste frågorna.
Lyckan är den övergripande, i särklass viktigaste frågan eftersom alla vill bli lyckliga.
Klimat är den viktigaste delfrågan på jorden eftersom lyckan minskar fruktansvärt mycket om planeten går under.
Här är alltså grunden lagd för en god kommunikation. Göran har lagt sitt gravitationscentrum så att det sammanfaller med mänsklighetens gravitationscentrum.

Göran använder föredömligt korta meningar.
Han använder ytterst få svåra ord.
Han använder en hel del humor, inte för mycket, inte för lite. Och han använder det både i ämnesval och i sättet att uttrycka sig.
För mycket humor kan förta den allvarliga sida klimatfrågan har. För mycket humor kan signalera flykt. En ovilja att ta något på allvar.
För lite humor kan bli för torrt, men lagom mycket humor får läsarna att slappna av och få nya perspektiv.

Göran använder spetsinfo.
Det vill säga, när han väl har valt ett viktigt ämnesområde inom de viktiga övergripande ämnena, använder han den viktigaste infon inom det ämnet.
Processen att sålla bort de minst centrala faktumen inom ett ämne, är i själva verket en av de svåraste konstarterna, men om en ägnar sig ofta åt att försöka korta ned sina texter och fundera över vilken information en läsare behöver för att förstå frågans kärnproblematik, är en på god väg.

Grundreglerna för kommunikation, att välja rätt ämne, använda korta ord och korta meningar, att använda humor och att använda spetsinfo, verkar lätta på pappret.
Det tar dock lång tid och kräver mycket träning om en vill kunna använda denna stil ansträngslöst. Men efter ett tag blir det ett sätt att kommunicera som en hanterar automatiskt, som att andas in och ut.

Nu finns det ju många andra goda kommunikatörer i vår värld men i detta inlägg vill jag alltså tipsa om Göran och hans blogg, Hållplats Hådén.
Jag har i processen med detta erkännande fått ta ställning till alla kommunikatörer i samhällsfrågor och andra faktaämnen jag träffat på inklusive ett femtiotal utmärkta föreläsare på universitetet, tiotals skickliga bloggare, hundratals synnerligen goda författare till fackböcker, men tycker alltså att Göran är klar etta även i denna konkurrens.

söndag 17 januari 2010

Avbevakning

Jag bor i Göteborgs kommun, en kommun som sätter bilisters egoistiska agerande framför människors hälsa.

Kommunen bör "avbevaka" fler övergångsställen, altså ta bort trafkljus i korsningar mellan gång- och cykeltrafik och biltrafik.

Vill vi gynna cyklande och promenerande, bör vi ha så många obevakade övergångar som möjligt. Alltså bort med onödiga trafikljus. Vid ett obevakat övergångsställe kan jag som fotgängare gå när jag vill. Bilarna får snällt vänta på mig. Jag behöver inte få min gångrytm söndertrasad, stå och andas in livsfarlig luft från förbipasserande bilar och slösa bort värdefulla sekunder i väntan på folk som är osmarta nog att välja bilen framför mer ansvarsfulla transportsätt. Bilister ska rätta sig efter fotfolk och cyklande, inte tvärtom.

Bevakade övergångsställen är ett av de största problemen i Göteborg i dag. Jag räknar med att jag lägger mer än en timme i veckan på att vänta vid trafikljus som inte borde finnas eller borde visa grönt för cyklister och fotgängare. Det är alltså mer än 50 arbetstimmar eller fritidstimmar som jag stjäls på varje år, timmar som jag kunde använt för att förbättra världen.

Ser vi den sammanlagda samhällsförlusten i BNP eller hälsa eller bristande möjlighet till kreativitet på grund av samtliga invånares förlust av tid på onödiga trafikljus i hela Sverige talar vi om ett problen av astronomisk art. Tar vi bort onödiga trafikljus, blir det i stället bilister som får vänta. Detta stjäl visserligen tid från dessa. Men det blir i så fall bara ytterligare ett incitament för dem att ställa bilen.

Folk ska genomgående premieras när de väljer miljöbra alternativ. Det nuvarande systemet med bilister som ibland får företräde framför miljöfrämjande människor är groteskt.

måndag 11 januari 2010

Påverkansprincipen

Det finns en ganska bra princip för att inte må sämre än en behöver i en kall och materialistisk värld.

Jag oroar mig ibland för läget i andra länder, saker jag knappast kan påverka särskilt mycket eftersom jag har noll politiskt inflytande över dessa länders regeringar.

I grunden har jag lärt mig att inse att all denna oro är ett slöseri på tid och energi.

När en oroar sig för mycket i stället för att påverka lokalt, blir en extremt deprimerad, modlös och kan i värsta fall tappa hoppet om mänskligheten helt.

Om en däremot försöker påverka i den sfär en befinner sig även om det är en mycket liten sfär, även om det bara är att en kan påverka att det blir lite renare utanför ens dörr eller att en ger ett leende till en granne, eller en trevlig kommentar till en bekant, kan en få en känsla av en viss påverkansmöjlighet. Och detta kan leda till mer självförtroende, någon slags positiv spiral.

Att bara oroa sig över det en kan påverka och ingenting annat kan tyckas svårt att genomföra i praktiken men med lite träning kan det kanske leda till en mer optimistisk framtidstro, något som alla nog mår bra av.

lördag 9 januari 2010

Rotationsprincipen

En vän till mig frågade mig nyligen lite om Miljöpartiet och tyckte det verkade vara en bra idé om Maria Wetterstrand kunde fortsätta som språkrör längre än de nio år hon enligt Miljöpartiets riksorganisations stadgar får sitta.

Det är en intressant fråga, framförallt med tanke på att Maria är näst mest populär i Sverige av politiska ledare.

Många menar även att Maria Wetterstrand skulle bli en bättre statsminister än Mona Sahlin.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6226684.ab

Jag är nog av den uppfattningen att stadgarna inte ska ändras. Maria gör ett utmärkt jobb, men vi har många kvinnor i partiet som efter lite träning skulle kunna bli lika bra som språkrör. Ett problem är att de som inte känner mp inifrån, bara genom media, har ingen aning om dessa stjärnor. Men vi som har varit med ett tag vet att de finns. Miljöpartiet står inte och faller med en person. Det är ett parti med tusentals empatiska och kloka människor.

tisdag 5 januari 2010

Sjukvårdskrisen

Den ena nyheten avlöser den andra om skandaler i sjukvården. Senaste i raden av svinaktigheter, http://ladydahmer.blogg.se/2009/december/systematiska-valdtakter-pa-vara-sjukhus.html, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6353302.ab, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6346094.ab, är att kvinnor som inte gett sitt tillstånd undersöks i underlivet av studenter medan de är nedsövda.

Jag har tidigare fått ta del av hur två personer relativt nyligen avlidit på Sahlgrenska Universitetssjukhuset sedan de nekats vård i tid och fått veta att man vanemässigt på samma sjukhus för in katetarar i njuren på patienter utan narkos, ett kirurgiskt ingrepp i det område i kroppen som har tätast smärtreceptorer, en ingrepp av tortyrliknande slag.

Det finns en uppsjö av liknande vanvård i Västra Götalandsregionen. När vården är systematiskt sämre här än i till exempel vårt grannlandsting, Hallands län, borde folk reagera. Alla man pratar med i stort sett som har vårdats någon gång inom Västra Götalands sjukvård, har någon form av vanvård att rapportera. Ändå fortsätter samma partier att inneha makten i regionen.

Om vi någonsin vill ha en bättre sjukvård i vårt landsting, måste vi rösta in andra partier.

Det går inte att gång efter annan rösta på partier som har misslyckats med att organisera vården och tro att det kommer att bli bättre.

När vården saknar empati och till och med begår övergrepp på partier, innebär det att de politiker som styr vården saknar empati.

En vanlig, empatisk person hade reagerat med avsky på de övergrepp vi nu ser. Det går inte att skylla ifrån sig på enstaka läkare. Det handlar om ett systemfel när misstag upprepas och patienter avlider därför att de inte får vård i tid. Att inte bedöva patienter inför smärtsamma ingrepp visar på en närmast total brist på medkänsla.

Vill vi ha en kursändring inom vården bör vi rösta på Miljöpartiet. Det tänker jag göra.

måndag 4 januari 2010

Konversationell entropi

Jag är rädd för entropi i alla dess former eftersom entropi innebär sönderfall och fragmentering, vilket föranleder mig att mynta ett begrepp vad beträffar entropi inom konversation.

Jag kallar kallprat, se inlägg nedan, för konversationell entropi, därför att kallpratet innehåller extremt lite av emotionellt engagemang från talarens sida, och leder till extremt lite intresse från lyssnarens sida.

Sådana konversationer kan sägas ha en extremt hög grad av entropi. De tenderar att bli energitjuvar för både talare och lyssnare. De bidrar därmed långsiktigt till den mänskliga kroppens entropi, som kan påskyndas av att människor blir känslomässigt avstängda, mindre benägna att träna, äta rätt, utbilda sig, varvid både kropp och psyke degenererar snabbare.

Själva konversationen i sig kan också sägas ha en hög grad av entropi. När folk pratar om viktiga saker, är det en enorm energi i samtalen. Samma ämne kan vara i flera minuter. När folk kallpratar, tenderar de att byta samtalsämne extremt ofta. De glider från det ena ämnet till det andra. Ett ord eller ett kluster av ord får en lyssnare att associera till ett nytt ytligt ämne och samtalsämnet förändras snabbt. I dessa samtal finns ytterst lite känslomässigt engagemang vilket är en jättebra förklaring till att det ena ämnet efter det andra avhandlas ostrukturerat, fragmentariskt och inlevelsefritt. Ingen bryr sig ju egentligen om särskilt mycket vad de talar om. Ingen bryr sig om att ämnena avlöser varandra som pärlor i ett ganska utnött pärlband. Ingen har investerat något känslomässigt i samtalet. Och entropin är ett faktum.

Motsatsen till konversationell entropi skulle vi kunna benämna konversationell passion.

Varmprat och kallprat

Jag är av uppfattningen att människor blir lyckligare av varmprat och olyckligare av kallprat.

Kanske dags för mig då att definiera de båda begreppen.

Varmprat är när människor pratar om det som är närmast deras hjärta, det som är viktigast för dem rent känslomässigt.
Kallprat är när människor pratar om sådant som de egentligen inte tycker är särskilt viktigt.

Om man tittar på den här uppdelningen, kan man undra varför inte folk konstant varmpratar. Varför ska folk överhuvudtaget prata om sånt som de inte ens själva tycker är särskilt viktigt?

I min dikotomi, måste jag ju ändå erkänna att det faktiskt finns en glidande skala. Det är alltså inte möjligt att bestämma exakt vad som är kallprat och vad som är varmprat.

Vi kan tänka oss att en talare på till exempel en fest har tusentals olika yttranden som hen skulle kunna göra, om en skilsmässa, ett nyfött barn, en svår depression, ett gem hen har köpt, ett tak hen har målat om, en sårande kommentar hen har fått, ett skosnöre hen har knutit eller vad som helst i övrigt.

Är alla dessa företeelser lika intressanta för talaren?
Påverkar de hen lika mycket känslomässigt?

Det vore mycket konstigt om så var fallet.

I min lyckoteori beträffande språket utgår jag från axiom som jag uppnått genom flitiga observationer över flera decennier.

Människor mår bra av att tala om känslor och relationer.
Även om känslorna eller relationerna handlar om personlig smärta, till exempel känslan av att inte vara älskad, mår talaren ändå långsiktigt bättre av att få tala om dessa saker.

Människor mår dåligt av att prata om materiella saker, som pengar, aktier, kontrakt, fastigheter, häftstift etcetera, när de egentligen vet på en djupare nivå att de har behov av att
prata om känslor och relationer.

Även den som lyssnar till prat om känslor och relationer mår långsiktigt bra av att lyssna till detta. Och den som lyssnar till prat om materiella ting mår dåligt av detta, ofta omedelbart.

Jag var på en fest nyligen där jag kunde skönja olika typer av relationer mellan till exempel par. Men i stort ingen pratade om sina relationer, vare sig om en relation med någon av de närvarande, eller med någon som inte var närvarande.

Det fanns dock olika samtalsämnen som till stor del kunde falla under rubriken kallprat. Ett exempel var att folk pratade en del om vaccinationer.

När jag hör folk tala om materiella ting, till exempel vaccinationer, blir jag väldigt nyfiken på hur det skulle vara om till exempel ett par pratade om sin relation i stället. De skulle utan att avslöja intima detaljer, kunna berätta om varför de älskar varandra mycket, om de har några förbättringsområden i sin relation, etcetera. Men ändå väljer människor i den ena sociala situationen efter den andra, att prata om materiella ting.

Jag tror att folk skulle bli fantastiskt mycket lyckligare, och mer empatiska, om de nästan alltid pratade om känslor och relationer. Varför folk inte gör det och hur vi skulle kunna få dem att göra det är intressanta ämnen det skulle kunna skrivas åtskilligt om. Men för stunden väljer jag att fästa er uppmärksamhet på att folk ständigt har ett viktigt val, att varmprata eller kallprata.

lördag 2 januari 2010

Människor som energigivare eller energitjuvar

Jag upplever väldigt starkt att vissa människor nästan konstant känns som energigivare. Vad är det då som frambringar den känslan? Jag tror att det är så enkelt som att människor vill bli älskade. Och för att bli älskad måste man bli förstådd.

Om en person inte förstår mig, kan hen heller inte älska mig. Hens bild av mig är då bara en imaginär bild. Hen gör en bild av mig som inte stämmer med verkligheten. Om hen säger att hen älskar mig, är det ju bara hens projicerade bild av mig hen älskar. Hen känner ju mig inte alls.

Av detta resonemang, kan vi utvinna en evig och omskakande sanning.

Det är mer primiärt att bli förstådd än att bli älskad.

Jag tror att när vi träffar människor vi har ett oerhört flyt med i kommunikationen, förstår vi varandra underbart väl. Vi känner oss förstådda och vi känner oss älskade.

Vi kan se sådana människor som energigivare, och de som inte förstår oss som energitjuvar.

Fast mer korrekt, och nyanserat, vore kanske att se situationen som energigivare respektive energitjuv.

Det är få människor som jag uppfattar som energitjuvar i alla lägen.

Snarare är det just när jag säger något som personen inte förstår som jag uppfattar hen som en energitjuv, när jag till exempel försöker kommunicera explicit eller implicit något oerhört viktigt kring vem jag är som person, och hen inte förstår. Situationen med detta missförstånd blir en energitjuv.

I begreppet energitjuv ligger att jag anser att det hade varit bättre att inte säga det jag sade i den aktuella situationen. Hade jag inte sagt det där som jag ville använda för att till exempel blotta min själ, och avslöja något centralt i min personlighet, utan varit tyst, hade jag inte vunnit energi. Men ej heller tappat någon. Härur får vi en av de viktigaste reglerna för kommunikation och lycka som man kan lära sig.

Det är alltid bättre att vara tyst än att säga något som lyssnaren inte förstår huvuddragen av.

Härav följer också principen om att människor i allmänhet borde vara mycket tystare än de är.
I huvusak är det ju väldigt få yttranden som folk förstår till så stor del att även de bakomliggande tankarna, känslorna hos talaren framgår så tydligt att yttrandet tillför något till lyssnarens förmåga att känna av talarens själ.

Ett bra exempel.

Igår var jag på en fest. Vid ett tillfälle konstaterade min väninna att jag var tyst.

Jag är ofta tyst i sällskap av människor som inte känner mig väl.

Anledningen är att jag inte tror att någonting jag kan säga i den rådande situationen kan på ett adekvat sätt ge en ledtråd till vem jag är på själslig nivå, givet mina lyssnares klena förförståelse kring mig.

Ofta har folk kommenterat att jag är väldigt tyst.

Anledningen är nog att jag känner att det skulle stjäla energi från mig att prata.

Erfarenhetsmässigt vet jag nämligen att nästan ingen förstår mig oavsett vad jag säger.

Energi

Jag ser det så här: Vissa saker ger energi. Vissa saker stjäl energi.

När en människa känner sig riktigt lycklig har hen också en hög nivå av energi, positiv energi.
När en människa känner sig olycklig har hen en väldigt låg nivå av energi, är deprimerad och orkeslös, apatisk, eller möjligen har en massa energi, men en destruktiv sådan.

Enligt detta resonemang behöver vi tydligen exponeras för sådant som ger en positiv energi, människor, och företeelser, men undvika det som stjäl positiv energi från oss.

Jag brukar benmämna det som ger en positiv energi för energigivare och det som stjäl positiv energi från oss, dränerar oss på detta livsviktiga elixir för energitjuvar.

För att människor ska bli lyckligare behöver vi alltså hjälpa dem att exponeras för energigivare och skydda dem från energitjuvar.

Dessa givare och tjuvare kan delas in i två huvudkategorier, människor och övrigt.

Att jag gör denna dikotomi, tudelning, beror på att det finns en rad olika givare och tjuvar men jag tror att av dessa är människor de överlägset viktigaste.

De gånger jag har varit lyckligast har det berott på förälskelse. Jag har blivit förälskad i olika kvinnor som då har varit energigivare för mig.

Jag tror det är så att relationer är oerhört viktiga. Förälskelse respektive brist på kärlek kan påverka sinnesstämningen enormt mycket. Alla människor behöver antagligen goda relationer till andra. Därför blir det viktigt att tänka sig människor som en speciell kategori.

De gånger jag har hört folk prata om energitjuvar har de avsett just människor. Så detta kan också motivera att jag klassificerar människor för sig, resten som övrigt.

För att hjälpa andra människor att träffa fler givare och undvika tjuvar, kommer jag att utgå från mina egna erfarenheter. Jag har under åren blivit bättre och bättre på att dra till mig givare och stöta bort tjuvar. Exakt hur detta går till, hur en identifierar givare och tjuvar, kommer jag att kunna gå in på i detalj genom en rad exempel.

I princip vem som helst kan förändra sitt liv oerhört mycket genom att dra till sig positiv energi. Och grunden till ett lyckligare liv är just denna förmåga. Grunden för att förstå hur en odlar denna förmåga är delvis att kunna se dikotomin energigivare - energitjuv klart, att förstå principerna för vad som ger lycka och eufori, och vad som ger depression.

fredag 1 januari 2010

Tjugo år av lycka och olycka

Det alla människor ytterst strävar efter är att bli lyckliga.

Detta är min orubbliga grundsats. Utan detta antagande skulle jag inte ha någon möjlighet att leva ett organiserat liv. Lyckomålet är den kompass jag inte kan vara utan.

Jag har varit medveten om att meningen med mitt liv är att skapa så mycket lycka som möjligt för mig och andra sedan 1980-talet då jag hade långa filosofiska överläggningar med mig själv och bestämde mig för att bli altruist.

Dessa tankar om lyckomålet har sedan besannats, stärkts hos mig när jag har träffat människor och diskuterat. I synnerhet har jag tagit intryck av stora tänkare som Deepak Chopra och Göran Hådén.

Jag har sedan några år tillbaka självskattat min egen lyckonivå. Och i dag kan jag göra ett bokslut för de senaste 20 åren.

100 procent betyder konstant euforisk.
0 procent betyder superdeprimerad.

Så håll till godo med att läsa mitt bokslut över det absolut viktigaste som finns, lyckonivån, och därmed viljan att överhuvudtaget leva vidare, att existera på denna planet.
1990 60%
1991 68%
1992 73%
1993 70%
1994 70%
1995 73%
1996 78%
1997 82%
1998 80%
1999 45%
2000 40%
2001 45%
2002 40%
2003 42%
2004 44%
2005 40%
2006 30%
2007 31%
2008 30%
2009 28%

Grön medverkan i regering

Det här året ser ut att kunna bli historiskt. Vi kan få gröna ministrar.

Det är uppenbart att Miljöpartiet har haft rätt i att driva miljöfrågorna sedan partiet grundades år 1981, och ju fler som erkänner att de gröna har haft rätt hela tiden i denna avgörande fråga, dessto fler kommer att också öppna ögonen för att de gröna har rätt i de andra avgörande frågor vi driver, mer lycka åt folket, kortare arbetstid, militär nedrustning etcetera.

Det blir väldigt spännande att se hur det politiska året utvecklas. Opinionen tyder på att den borgerliga regeringen får mycket svårt att vinna förnyat förtroende. Att leka slavdrivare åt svårt sjuka människor kan ha blivit den absoluta dödsstöten för de borgerligas segerchanser. Men kanske några år i opposition kan ge tid till eftertanke och att de inhumana krafterna inom dessa partier försvagas.