onsdag 28 december 2011

"Rödgrönhet"

I debatten kring politiska konstellationer nämns ofta ordet "rödgrön", men jag har sällan eller aldrig hört ordet blågrön nämnas. Ändå samarbetar Miljöpartiet med borgerliga partier i fler kommuner än vi samarbetar med röda partier. Vad beror detta på? Varför används ordet "rödgrön" så ofta när Miljöpartiet inte har någon särskilt uttryckt affinitet för röda partier?

Tidningen ETC sägs vara "rödgrön", men jag känner inte till någon blågrön motsvarighet. Kanske är det så att en sådan tidning skapas för att det finns personer som inte förstår att den gröna ideologin är väsensskild både från röda och blåa ideologier.

Det är frapperande hur många personer jag har hört som inte vill avslöja vad de röstar på, specificerat till parti, men ändå kan säga "Jag röstar rödgrönt". I princip borde en kunna säga "Jag röstar blågrönt" eller "Jag röstar blågrönrött" om en inte vill specificera något parti, utan bara ange vilka typer av partifärger som kan komma ifråga vid ens röstande.

Termen "rödgrön" är seglivad. Exakt vad det beror på kan kanske bara ett omfattande forskningsprojekt ge svar på. Men det är en intressant fråga hur språket och denna form av etikett kan styra hur människor uppfattar "grönt" i förhållande till "rött".

lördag 6 augusti 2011

SJ och känslokyla

Nyligen blev ett barn avslängt från ett SJ-tåg igen, elvaåringen som blev tvungen att gå av i Kumla trots att hon inte hade någon som kunde ta emot henne där.

Det börjar bli tröttsamt att läsa om dessa kränkningar av barns rätt till omsorg och skydd. Att slänga ut barn från tåg i städer, eller på landsbyggden, där de får klara sig själv, lita på att de har turen att träffa en vänlig främling, och inte en person som skulle kunna försöka begå övegrepp mot dem, är någonting som har skett vid upprepade tillfällen de senaste åren.

I dagens Göteborgs-Posten finns några av de tidigare kränkningarna beskrivna.

"I juli 2010 skulle 13-åriga Emma åka mellan Kungsbacka och Göteborg där mamma väntade. Hon hade köpt sms-biljett men när hon skulle visa den för konduktören hade telefonen laddat ur. Hon erbjöd sig att betala ny biljett men blev avslängd vid Lisebergs station.

I januari 2009 skulle Valentin, 14 år, resa till Vänersborg. Han hade tappat månadskortet men hoppades att kvittot skulle gälla som färdbevis. Han tvingades lämna tåget i Älvängen, en station utan vänthall, i vinterkylan.

I maj 2007 gick Linnéa, 15, av misstag på fel tåg där hennes Västtrafikkort inte gällde. Resan skulle gå till Skövde men konduktören nödstoppade tåget och slängde av henne i Floby där det inte stannade några bussar och tåg.

I februari 2005 skulle Kim, 12 år, från Borås till Göteborg. Han hade pengar till biljetten men inte de extra 20 kronor han skulle betala för att köpa biljetten ombord. Han slängdes av i Sandared och fick lifta till Borås."

I Göteborgspostens nätupplaga finns ännu fler fall av barn som blivit avslängda från tåg, bland annat detta.

"I februari 2000 upprördes många av GP:s artikel om nioårige David som skulle resa från Mölnlycke till Bollebygd men hade glömt pengarna till biljetten - 30 kronor. Tågmästaren sade till honom att stiga av vid obemannade Hindås station. Han var utan pengar och traskade längs småvägar tills han fick hjälp. SJ bad senare om ursäkt."

I alla dessa fall har barnen utsatts för fara. I vissa fall kunde de ha frusit ihjäl, blivit våldtagna, blivit överkörda eller råkat ut för andra hemskheter.

Kanske kunde detta ha förebyggts om det hade funnits en speciell paragraf i Brottsbalken om att ovanstående förfarande var olagligt när det gäller omyndiga. Men SJ själva skulle kunna ha detta som en tydlig policy.

Problemet här är både att det inte finns någon policy eller regler som förhindrar dessa kränkningar, och att enskilda individer på tågen inte har ett humanistiskt perspektiv. Till exempel skulle jag defintivt i en situation som den sista, själv hellre betalat 30 kronor för pojkens biljett än att slänga ut denne nioåring att vandra omkring desorienterad på småvägar.

Grundproblemet tror jag är att vi lever i ett samhälle som blivit så avhumaniserat att vi bara kan vänta oss mer och mer av denna typ av beteende.

Det sägs att fisken ruttnar från huvudet nedåt. Den svenska regeringen har genom sin känslokalla politik öppnat upp för kalla vindar som drar igenom landet. Med en politik som avsiktligen ökar klasskillnaderna, slår mot de som är svagast, till och med tvingar ut svårt sjuka människor i arbete som gör deras tillstånd ännu värre, kanske vi inte ska förvänta oss nåt annat resultat än att många människors hjärtan krymper och blir snålare.

Går det att stoppa avhumaniseringen av Sverige så länge vi har en regering som för en inhuman politik? Tyvärr tror jag det är svårt. Regeringens företrädare blir en slags vägvisare för folket. "Så här ska ni göra om ni vill bli framgångsrika. Fokusera på materialism och skattesänkningar. Sök egen vinning. Se det som ett svaghetstecken att ömma för de utsatta". Det tycks vara det socialdarwinistiska budskapet regeringen vill sända ut, och det verkar som om de har ett stort antal lärjungar.

tisdag 21 juni 2011

Hej, Vickan!

Hej, Vickan!

Nu skriver jag ett inlägg speciellt till dig eftersom jag inte kan skriva kommentarer till kommentarer utan att man avkräver mig nån identifikation som jag inte har, och inte borde behöva använda eftersom jag redan har loggat in på min egen blogg.

Hursomhelst frågade du, appropå 21 år av lycka och olycka, hur jag räknar. Hm, jag räknar inte utan gör faktiskt bara en allmän självskattning. Kram John

ID

Oj, då!

När jag vill kommentera Vickans kommentar på mitt inlägg, som hon skickade 10 april, ber programmet mig om nån typ av ID. Fattar ingenting. Man borde inte behöva ge ett ID för att skicka kommentarer på sin egen blogg. Grrr...

söndag 10 april 2011

21 år av lycka och olycka

Den första januari 2010 gjorde jag ett blogginlägg om mina lyckonivåer 1990-2009. Nu kan jag lägga till en siffra för 2010, den lägsta siffra hittills på 18 procent, vilket är en oroväckande utveckling. I början av 2011 har den siffran stigit till 22 procent. Dessa siffror är grova uppskattningar men ger en bra bild av min välbefinnande-utveckling sedan 1990. 1990 60% 1991 68% 1992 73% 1993 70% 1994 70% 1995 73% 1996 78 % 1997 82% 1998 80% 1999 45% 2000 40% 2001 45% 2002 40% 2003 42% 2004 44% 2005 40% 2006 30% 2007 31% 2008 30% 2009 28% 2010 18 %

tisdag 5 april 2011

Toaletter

Det är viktigt för människor att kunna använda sig av toaletter, och att inte få möjlighet till detta tycker jag kan jämställas med ett övergrepp på ens mänskliga rättigheter. Jag studerar just nu juridik på Göteborgs Universitet. När vi har skrivningar går vi till en sal där det finns ett antal toaletter, men dessa får bara användas vid vissa tider. Jag har JO-anmält universitetet för detta. Men myndigheten avvfärdade klagomålet utan motivering. Det beslut jag invände mot är ett centralt beslut från GU att studenter inte får använda toaletter den första eller sista timmen av skrivningarna. Detta innebär att framförallt studenter med blåsproblem kan få det mycket svårt. Exemplet visar att det finns ett systemfel på GU och det antyder en mycket låg medvetandenivå / svår empatistörning hos de som har utverkat toalettreglerna.

Gruppexaminationer

I dag fick jag ett tydligt besked från Högskoleverket att gruppexaminationer, där ingen individuell bedömning görs av studenter på högskolan, utan samtliga studenter får samma betyg oaktat deras kunskapsnivå, är acceptabla, förutsatt att lärösätena själva väljer att acceptera dem, och att det inte finns någon begränsning för hur stor del av en kurs som får examineras på detta sätt. Detta borgar för en möjlig framtid med alltfler gruppexaminationer. Studenternas rättssäkerhet i att få bli bedömda som individer minskar, och om utvecklingen mot mindre individuell bedömning fortsätter, kanske vi i framtiden möter läkare, psykologer och ingenjörer som aldrig har genomgått någon individuell kunskapsprövning.