Empati och statsministerämbetet

Jag har aldrig hört någon person som förfäktat åsikten att Fredrik Reinfeldt skulle vara utrustad med någon empati. Däremot har jag hört många som har åsikten att han saknar empati. Vad betyder nu det här? Statsministerns anhängare hävdar ju att han har en mängd goda kvaliteter. Men eftersom jag inte har hört en enda av dessa hävda att han har empati, är det ganska rimligt att sluta sig till att just den egenskapen saknar han i allt väsentligt.

 

Är det viktigt att ha empati och värme när man är statsminister? Det är en angelägen fråga att ställa sig med anledning av dessa observationer. En försiktig slutsats är att det inte är så viktigt i Sverige.

Lustig önskan från statsministern

Statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte nyligen en besvikelse över att oppositionen till hans alliansregering inte är enig. Det är en ganska lustig iaktagelse med tanke på att han dels tidigare kritiserat att SD och övriga oppositionspartier har röstat mot alliansens förslag vid ett antal tillfällen, och därvidlag insinuerat en ohelig allians, dels med tanke på att oppositionspartierna i riksdagen är fyra partier med mycket olika ideologisk förankring och tankegods.

Vi får hoppas att statsministern, om han tar sig något så ovanligt som en stund av djupare eftertanke och nyktert begrundande, kan se något positivt i att det i en demokrati är partierna själva som bestämmer vilka de ska samarbeta med, inte regeringschefen. Att kritisera andra partier för att de inte väljer de samarbetspartners statsministern önskar se, är en ny outforskad nivå av kontrollbehov som jag tror förvånar även många av statsministerns mest trogna kritiker.

Självförnedringens konst

Det är kul att se tillbaka på kreativa insatser en har gjort i det förflutna, framförallt när lite idétorka råder. Så här skaldade jag i sången I'm Pathetic och den senare svenska översättningen.

I'm pathetic. I stink.
Am I hopeless? Well, let me think
for a moment. Well, duh!
It's very plain it's so.
I make them jeer whereever I go.

I'm pathetic. I'm grey.
If you're with me, the little price that you pay
is the giving up of all that's fun.
If you should see me, just turn and run.

My middle name is "Mister Dull"
and I live on Boring Street.
My wit and charms are naught and null.
Put up with me and it's quite a feat.

I'm pathetic. I'm trite.
You'll be happy at the sweet, little sight
of me walking out of your life to fail
in another town on my sorry trail.

Humanity is aptly served
when I stay clear of decent folks.
I've now lost track of those who've swerved
to dodge my fits and my corny jokes.

I'm pathetic. I chime
like a headache, like it the end of the time
of your life, 'cos I'm as bland as can be.
If there's a cloud in your sky, it's probably me.


Jag är patetisk, min fjant.
Jag är charmig som en blöt, smutsig kant
av en trottoar som sargats svårt.
Ni kan förstå att livet är hårt.

Jag är patetisk. Jag skyr
inga medel för att visa hur det pyr
i mig av nonsens, sjåp och töntigt tjat.
De gör nog bäst som dissar mitt prat.

Jag bor på Töntars Väg så klart
och sörplar ljudligt ned mitt te.
Om du är ens en gnutta smart
undvik mig om jag får be.

Jag är patetisk, min tok.
Trots att jag läser blir jag nog aldrig klok
på en värld där jag inte passar in,
för jag skyr ju mottot "Våga och vinn".

Min framtid är en tragisk bild,
en ensam bitter gammal man.
Min själ vill vara varm och vild
men den tror ej att den kan.

Jag är patetisk, ni vet,
en som träget, efter av åv gnet
har förtjänat sin plats på mesarnas fest.
Att jag aldrig gör bot, det grämer mig mest.

"Rödgrönhet"

I debatten kring politiska konstellationer nämns ofta ordet "rödgrön", men jag har sällan eller aldrig hört ordet blågrön nämnas. Ändå samarbetar Miljöpartiet med borgerliga partier i fler kommuner än vi samarbetar med röda partier. Vad beror detta på? Varför används ordet "rödgrön" så ofta när Miljöpartiet inte har någon särskilt uttryckt affinitet för röda partier?

Tidningen ETC sägs vara "rödgrön", men jag känner inte till någon blågrön motsvarighet. Kanske är det så att en sådan tidning skapas för att det finns personer som inte förstår att den gröna ideologin är väsensskild både från röda och blåa ideologier.

Det är frapperande hur många personer jag har hört som inte vill avslöja vad de röstar på, specificerat till parti, men ändå kan säga "Jag röstar rödgrönt". I princip borde en kunna säga "Jag röstar blågrönt" eller "Jag röstar blågrönrött" om en inte vill specificera något parti, utan bara ange vilka typer av partifärger som kan komma ifråga vid ens röstande.

Termen "rödgrön" är seglivad. Exakt vad det beror på kan kanske bara ett omfattande forskningsprojekt ge svar på. Men det är en intressant fråga hur språket och denna form av etikett kan styra hur människor uppfattar "grönt" i förhållande till "rött".

SJ och känslokyla

Nyligen blev ett barn avslängt från ett SJ-tåg igen, elvaåringen som blev tvungen att gå av i Kumla trots att hon inte hade någon som kunde ta emot henne där.

Det börjar bli tröttsamt att läsa om dessa kränkningar av barns rätt till omsorg och skydd. Att slänga ut barn från tåg i städer, eller på landsbyggden, där de får klara sig själv, lita på att de har turen att träffa en vänlig främling, och inte en person som skulle kunna försöka begå övegrepp mot dem, är någonting som har skett vid upprepade tillfällen de senaste åren.

I dagens Göteborgs-Posten finns några av de tidigare kränkningarna beskrivna.

"I juli 2010 skulle 13-åriga Emma åka mellan Kungsbacka och Göteborg där mamma väntade. Hon hade köpt sms-biljett men när hon skulle visa den för konduktören hade telefonen laddat ur. Hon erbjöd sig att betala ny biljett men blev avslängd vid Lisebergs station.

I januari 2009 skulle Valentin, 14 år, resa till Vänersborg. Han hade tappat månadskortet men hoppades att kvittot skulle gälla som färdbevis. Han tvingades lämna tåget i Älvängen, en station utan vänthall, i vinterkylan.

I maj 2007 gick Linnéa, 15, av misstag på fel tåg där hennes Västtrafikkort inte gällde. Resan skulle gå till Skövde men konduktören nödstoppade tåget och slängde av henne i Floby där det inte stannade några bussar och tåg.

I februari 2005 skulle Kim, 12 år, från Borås till Göteborg. Han hade pengar till biljetten men inte de extra 20 kronor han skulle betala för att köpa biljetten ombord. Han slängdes av i Sandared och fick lifta till Borås."

I Göteborgspostens nätupplaga finns ännu fler fall av barn som blivit avslängda från tåg, bland annat detta.

"I februari 2000 upprördes många av GP:s artikel om nioårige David som skulle resa från Mölnlycke till Bollebygd men hade glömt pengarna till biljetten - 30 kronor. Tågmästaren sade till honom att stiga av vid obemannade Hindås station. Han var utan pengar och traskade längs småvägar tills han fick hjälp. SJ bad senare om ursäkt."

I alla dessa fall har barnen utsatts för fara. I vissa fall kunde de ha frusit ihjäl, blivit våldtagna, blivit överkörda eller råkat ut för andra hemskheter.

Kanske kunde detta ha förebyggts om det hade funnits en speciell paragraf i Brottsbalken om att ovanstående förfarande var olagligt när det gäller omyndiga. Men SJ själva skulle kunna ha detta som en tydlig policy.

Problemet här är både att det inte finns någon policy eller regler som förhindrar dessa kränkningar, och att enskilda individer på tågen inte har ett humanistiskt perspektiv. Till exempel skulle jag defintivt i en situation som den sista, själv hellre betalat 30 kronor för pojkens biljett än att slänga ut denne nioåring att vandra omkring desorienterad på småvägar.

Grundproblemet tror jag är att vi lever i ett samhälle som blivit så avhumaniserat att vi bara kan vänta oss mer och mer av denna typ av beteende.

Det sägs att fisken ruttnar från huvudet nedåt. Den svenska regeringen har genom sin känslokalla politik öppnat upp för kalla vindar som drar igenom landet. Med en politik som avsiktligen ökar klasskillnaderna, slår mot de som är svagast, till och med tvingar ut svårt sjuka människor i arbete som gör deras tillstånd ännu värre, kanske vi inte ska förvänta oss nåt annat resultat än att många människors hjärtan krymper och blir snålare.

Går det att stoppa avhumaniseringen av Sverige så länge vi har en regering som för en inhuman politik? Tyvärr tror jag det är svårt. Regeringens företrädare blir en slags vägvisare för folket. "Så här ska ni göra om ni vill bli framgångsrika. Fokusera på materialism och skattesänkningar. Sök egen vinning. Se det som ett svaghetstecken att ömma för de utsatta". Det tycks vara det socialdarwinistiska budskapet regeringen vill sända ut, och det verkar som om de har ett stort antal lärjungar.

Hej, Vickan!

Hej, Vickan!

Nu skriver jag ett inlägg speciellt till dig eftersom jag inte kan skriva kommentarer till kommentarer utan att man avkräver mig nån identifikation som jag inte har, och inte borde behöva använda eftersom jag redan har loggat in på min egen blogg.

Hursomhelst frågade du, appropå 21 år av lycka och olycka, hur jag räknar. Hm, jag räknar inte utan gör faktiskt bara en allmän självskattning. Kram John

ID

Oj, då!

När jag vill kommentera Vickans kommentar på mitt inlägg, som hon skickade 10 april, ber programmet mig om nån typ av ID. Fattar ingenting. Man borde inte behöva ge ett ID för att skicka kommentarer på sin egen blogg. Grrr...

21 år av lycka och olycka

Den första januari 2010 gjorde jag ett blogginlägg om mina lyckonivåer 1990-2009. Nu kan jag lägga till en siffra för 2010, den lägsta siffra hittills på 18 procent, vilket är en oroväckande utveckling. I början av 2011 har den siffran stigit till 22 procent. Dessa siffror är grova uppskattningar men ger en bra bild av min välbefinnande-utveckling sedan 1990. 1990 60% 1991 68% 1992 73% 1993 70% 1994 70% 1995 73% 1996 78 % 1997 82% 1998 80% 1999 45% 2000 40% 2001 45% 2002 40% 2003 42% 2004 44% 2005 40% 2006 30% 2007 31% 2008 30% 2009 28% 2010 18 %

Toaletter

Det är viktigt för människor att kunna använda sig av toaletter, och att inte få möjlighet till detta tycker jag kan jämställas med ett övergrepp på ens mänskliga rättigheter. Jag studerar just nu juridik på Göteborgs Universitet. När vi har skrivningar går vi till en sal där det finns ett antal toaletter, men dessa får bara användas vid vissa tider. Jag har JO-anmält universitetet för detta. Men myndigheten avvfärdade klagomålet utan motivering. Det beslut jag invände mot är ett centralt beslut från GU att studenter inte får använda toaletter den första eller sista timmen av skrivningarna. Detta innebär att framförallt studenter med blåsproblem kan få det mycket svårt. Exemplet visar att det finns ett systemfel på GU och det antyder en mycket låg medvetandenivå / svår empatistörning hos de som har utverkat toalettreglerna.

Gruppexaminationer

I dag fick jag ett tydligt besked från Högskoleverket att gruppexaminationer, där ingen individuell bedömning görs av studenter på högskolan, utan samtliga studenter får samma betyg oaktat deras kunskapsnivå, är acceptabla, förutsatt att lärösätena själva väljer att acceptera dem, och att det inte finns någon begränsning för hur stor del av en kurs som får examineras på detta sätt. Detta borgar för en möjlig framtid med alltfler gruppexaminationer. Studenternas rättssäkerhet i att få bli bedömda som individer minskar, och om utvecklingen mot mindre individuell bedömning fortsätter, kanske vi i framtiden möter läkare, psykologer och ingenjörer som aldrig har genomgått någon individuell kunskapsprövning.

Empati

I den sjukförsäkringspolitika debatten inför valet har det kommit att handla en del om empati. Båda blocken försöker framstå som de som känner mest empati med de sjukskrivna. Den borgerliga sidan vill framstå som de som känner människors behov av att arbeta, att den rödgröna sidan har varit hjärtlösa som har låst fast människor i ett system där det regnar förtidspensioneringar. Den rödgröna sidan har framhärdat att regeringen saknar empati med svårt sjuka människor, genom att tvinga ut dem i ett hårt arbetsklimat.

I slutändan tror jag att folk kommer att tolka de partier som mest empatiska vars främsta partiföreträdare framstår som empatiska. I den senaste partiledardebatten, tycker jag att det var Mona Sahlin som utstrålade mest värme i en debatt som överlag kändes ganska ilsken. De fyra borgerliga partiledarna kändes inte empatiska. Det där hur man upplever människors empatiska förmåga, är förstås individuellt. Men det är en stor fördel om den politiska debatten i hög grad kan komma att handla om vem som är empatisk. Det är nämligen en stor bristvara i politiska beslut i största allmänhet. Om valrörelsen handlar om de varma mot de kalla, tror jag att väljarna blir vinnare. För de är finkänsliga nog att genomskåda personer som pratar mycket om att de bryr sig om folks mående, men som i själva verket agerar som om de fullständigt saknar inlevelseförmåga och medmänsklighet.

Moderaterna blir ett feministiskt parti

Nu öppnar Moderaterna äntligen för möjligheten att kvotera börsbolagsstyrelser med avseende på kön.

En kunnig person på jämställdhetsområdet gjorde analysen att moderaterna nu har accepterat tolkningen kring könsmaktsordningen. Andra partier har förstått för länge sedan att vi har en könsmaktsordning, och det är alltid lite patetiskt när ett parti tar jättelång tid på sig att komma fram till något som har varit beforskat och välkänt i flera decennier. Men vi bör vara glada varje gång ett parti tar ett stort steg i rätt riktning. Moderaterna förstår nu fullt ut att vi har en könsmaktsordning och att den måste bekämpas för att vi ska få ett bättre samhälle. Så grattis, moderaterna!

Göran Hådén

Livet handlar i hög grad om kommunikation. Vill vi påverka andra människor och låta dem påverka oss behöver vi en så rak kommunikation som möjligt. Eftersom alla människor innerst inne vill bli lyckliga behöver vi information, från lyckoforskare och andra som har god kunskap, om hur vi blir lyckligare.

Ett av de allra största hindren, som jag upplever det, för att folk ska bli lyckligare är den orgie i dålig kommunikation som vi ser varje dag. Folk missförstår varandra på daglig basis. Ibland kommunicerar inte folk det de egentligen vill kommunicera. Ibland försöker de verkligen kommunicera det de tycker är viktigast, men använder svårbegripliga ord och komplicerad meningsbyggnad.

Potentialen att skapa en värld som genomsyras av kärlek och medmänsklighet hänger i hög grad på en rak kommunikation. Det gör också planetens hela öde. Vi kan enklast åtgärda miljöproblemen genom att prata och skriva om dem ofta, och göra det på ett utstuderat lättbegripligt sätt.

Av alla de kommunikatörer jag har träffat på som skriver faktatexter är Göran Hådén nog den effektivaste. Det är bra ibland att kunna ha förebilder på olika områden. Då kan man inspireras. Göran är ypperlig både på skriftlig och muntlig kommunikation. Och jag har funderat lite över de olika drag som kännetecknar hans sätt att kommunicera.
Verbal kommunikation har två grundparametar, vad man kommunicerar och hur man kommunicerar det.
Först gäller det att välja ämne bland alla de oräkneliga som finns.
Sedan gäller det att kommunicera detta språkligt så att så många som möjligt förstår budskapet.

Göran skriver om angelägna ämnen.
Han fokuserar på lycka och klimat.
Det är enligt mig de två viktigaste frågorna.
Lyckan är den övergripande, i särklass viktigaste frågan eftersom alla vill bli lyckliga.
Klimat är den viktigaste delfrågan på jorden eftersom lyckan minskar fruktansvärt mycket om planeten går under.
Här är alltså grunden lagd för en god kommunikation. Göran har lagt sitt gravitationscentrum så att det sammanfaller med mänsklighetens gravitationscentrum.

Göran använder föredömligt korta meningar.
Han använder ytterst få svåra ord.
Han använder en hel del humor, inte för mycket, inte för lite. Och han använder det både i ämnesval och i sättet att uttrycka sig.
För mycket humor kan förta den allvarliga sida klimatfrågan har. För mycket humor kan signalera flykt. En ovilja att ta något på allvar.
För lite humor kan bli för torrt, men lagom mycket humor får läsarna att slappna av och få nya perspektiv.

Göran använder spetsinfo.
Det vill säga, när han väl har valt ett viktigt ämnesområde inom de viktiga övergripande ämnena, använder han den viktigaste infon inom det ämnet.
Processen att sålla bort de minst centrala faktumen inom ett ämne, är i själva verket en av de svåraste konstarterna, men om en ägnar sig ofta åt att försöka korta ned sina texter och fundera över vilken information en läsare behöver för att förstå frågans kärnproblematik, är en på god väg.

Grundreglerna för kommunikation, att välja rätt ämne, använda korta ord och korta meningar, att använda humor och att använda spetsinfo, verkar lätta på pappret.
Det tar dock lång tid och kräver mycket träning om en vill kunna använda denna stil ansträngslöst. Men efter ett tag blir det ett sätt att kommunicera som en hanterar automatiskt, som att andas in och ut.

Nu finns det ju många andra goda kommunikatörer i vår värld men i detta inlägg vill jag alltså tipsa om Göran och hans blogg, Hållplats Hådén.
Jag har i processen med detta erkännande fått ta ställning till alla kommunikatörer i samhällsfrågor och andra faktaämnen jag träffat på inklusive ett femtiotal utmärkta föreläsare på universitetet, tiotals skickliga bloggare, hundratals synnerligen goda författare till fackböcker, men tycker alltså att Göran är klar etta även i denna konkurrens.

Avbevakning

Jag bor i Göteborgs kommun, en kommun som sätter bilisters egoistiska agerande framför människors hälsa.

Kommunen bör "avbevaka" fler övergångsställen, altså ta bort trafkljus i korsningar mellan gång- och cykeltrafik och biltrafik.

Vill vi gynna cyklande och promenerande, bör vi ha så många obevakade övergångar som möjligt. Alltså bort med onödiga trafikljus. Vid ett obevakat övergångsställe kan jag som fotgängare gå när jag vill. Bilarna får snällt vänta på mig. Jag behöver inte få min gångrytm söndertrasad, stå och andas in livsfarlig luft från förbipasserande bilar och slösa bort värdefulla sekunder i väntan på folk som är osmarta nog att välja bilen framför mer ansvarsfulla transportsätt. Bilister ska rätta sig efter fotfolk och cyklande, inte tvärtom.

Bevakade övergångsställen är ett av de största problemen i Göteborg i dag. Jag räknar med att jag lägger mer än en timme i veckan på att vänta vid trafikljus som inte borde finnas eller borde visa grönt för cyklister och fotgängare. Det är alltså mer än 50 arbetstimmar eller fritidstimmar som jag stjäls på varje år, timmar som jag kunde använt för att förbättra världen.

Ser vi den sammanlagda samhällsförlusten i BNP eller hälsa eller bristande möjlighet till kreativitet på grund av samtliga invånares förlust av tid på onödiga trafikljus i hela Sverige talar vi om ett problen av astronomisk art. Tar vi bort onödiga trafikljus, blir det i stället bilister som får vänta. Detta stjäl visserligen tid från dessa. Men det blir i så fall bara ytterligare ett incitament för dem att ställa bilen.

Folk ska genomgående premieras när de väljer miljöbra alternativ. Det nuvarande systemet med bilister som ibland får företräde framför miljöfrämjande människor är groteskt.

Påverkansprincipen

Det finns en ganska bra princip för att inte må sämre än en behöver i en kall och materialistisk värld.

Jag oroar mig ibland för läget i andra länder, saker jag knappast kan påverka särskilt mycket eftersom jag har noll politiskt inflytande över dessa länders regeringar.

I grunden har jag lärt mig att inse att all denna oro är ett slöseri på tid och energi.

När en oroar sig för mycket i stället för att påverka lokalt, blir en extremt deprimerad, modlös och kan i värsta fall tappa hoppet om mänskligheten helt.

Om en däremot försöker påverka i den sfär en befinner sig även om det är en mycket liten sfär, även om det bara är att en kan påverka att det blir lite renare utanför ens dörr eller att en ger ett leende till en granne, eller en trevlig kommentar till en bekant, kan en få en känsla av en viss påverkansmöjlighet. Och detta kan leda till mer självförtroende, någon slags positiv spiral.

Att bara oroa sig över det en kan påverka och ingenting annat kan tyckas svårt att genomföra i praktiken men med lite träning kan det kanske leda till en mer optimistisk framtidstro, något som alla nog mår bra av.

Rotationsprincipen

En vän till mig frågade mig nyligen lite om Miljöpartiet och tyckte det verkade vara en bra idé om Maria Wetterstrand kunde fortsätta som språkrör längre än de nio år hon enligt Miljöpartiets riksorganisations stadgar får sitta.

Det är en intressant fråga, framförallt med tanke på att Maria är näst mest populär i Sverige av politiska ledare.

Många menar även att Maria Wetterstrand skulle bli en bättre statsminister än Mona Sahlin.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6226684.ab

Jag är nog av den uppfattningen att stadgarna inte ska ändras. Maria gör ett utmärkt jobb, men vi har många kvinnor i partiet som efter lite träning skulle kunna bli lika bra som språkrör. Ett problem är att de som inte känner mp inifrån, bara genom media, har ingen aning om dessa stjärnor. Men vi som har varit med ett tag vet att de finns. Miljöpartiet står inte och faller med en person. Det är ett parti med tusentals empatiska och kloka människor.

Sjukvårdskrisen

Den ena nyheten avlöser den andra om skandaler i sjukvården. Senaste i raden av svinaktigheter, http://ladydahmer.blogg.se/2009/december/systematiska-valdtakter-pa-vara-sjukhus.html, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6353302.ab, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6346094.ab, är att kvinnor som inte gett sitt tillstånd undersöks i underlivet av studenter medan de är nedsövda.

Jag har tidigare fått ta del av hur två personer relativt nyligen avlidit på Sahlgrenska Universitetssjukhuset sedan de nekats vård i tid och fått veta att man vanemässigt på samma sjukhus för in katetarar i njuren på patienter utan narkos, ett kirurgiskt ingrepp i det område i kroppen som har tätast smärtreceptorer, en ingrepp av tortyrliknande slag.

Det finns en uppsjö av liknande vanvård i Västra Götalandsregionen. När vården är systematiskt sämre här än i till exempel vårt grannlandsting, Hallands län, borde folk reagera. Alla man pratar med i stort sett som har vårdats någon gång inom Västra Götalands sjukvård, har någon form av vanvård att rapportera. Ändå fortsätter samma partier att inneha makten i regionen.

Om vi någonsin vill ha en bättre sjukvård i vårt landsting, måste vi rösta in andra partier.

Det går inte att gång efter annan rösta på partier som har misslyckats med att organisera vården och tro att det kommer att bli bättre.

När vården saknar empati och till och med begår övergrepp på partier, innebär det att de politiker som styr vården saknar empati.

En vanlig, empatisk person hade reagerat med avsky på de övergrepp vi nu ser. Det går inte att skylla ifrån sig på enstaka läkare. Det handlar om ett systemfel när misstag upprepas och patienter avlider därför att de inte får vård i tid. Att inte bedöva patienter inför smärtsamma ingrepp visar på en närmast total brist på medkänsla.

Vill vi ha en kursändring inom vården bör vi rösta på Miljöpartiet. Det tänker jag göra.

Konversationell entropi

Jag är rädd för entropi i alla dess former eftersom entropi innebär sönderfall och fragmentering, vilket föranleder mig att mynta ett begrepp vad beträffar entropi inom konversation.

Jag kallar kallprat, se inlägg nedan, för konversationell entropi, därför att kallpratet innehåller extremt lite av emotionellt engagemang från talarens sida, och leder till extremt lite intresse från lyssnarens sida.

Sådana konversationer kan sägas ha en extremt hög grad av entropi. De tenderar att bli energitjuvar för både talare och lyssnare. De bidrar därmed långsiktigt till den mänskliga kroppens entropi, som kan påskyndas av att människor blir känslomässigt avstängda, mindre benägna att träna, äta rätt, utbilda sig, varvid både kropp och psyke degenererar snabbare.

Själva konversationen i sig kan också sägas ha en hög grad av entropi. När folk pratar om viktiga saker, är det en enorm energi i samtalen. Samma ämne kan vara i flera minuter. När folk kallpratar, tenderar de att byta samtalsämne extremt ofta. De glider från det ena ämnet till det andra. Ett ord eller ett kluster av ord får en lyssnare att associera till ett nytt ytligt ämne och samtalsämnet förändras snabbt. I dessa samtal finns ytterst lite känslomässigt engagemang vilket är en jättebra förklaring till att det ena ämnet efter det andra avhandlas ostrukturerat, fragmentariskt och inlevelsefritt. Ingen bryr sig ju egentligen om särskilt mycket vad de talar om. Ingen bryr sig om att ämnena avlöser varandra som pärlor i ett ganska utnött pärlband. Ingen har investerat något känslomässigt i samtalet. Och entropin är ett faktum.

Motsatsen till konversationell entropi skulle vi kunna benämna konversationell passion.

Varmprat och kallprat

Jag är av uppfattningen att människor blir lyckligare av varmprat och olyckligare av kallprat.

Kanske dags för mig då att definiera de båda begreppen.

Varmprat är när människor pratar om det som är närmast deras hjärta, det som är viktigast för dem rent känslomässigt.
Kallprat är när människor pratar om sådant som de egentligen inte tycker är särskilt viktigt.

Om man tittar på den här uppdelningen, kan man undra varför inte folk konstant varmpratar. Varför ska folk överhuvudtaget prata om sånt som de inte ens själva tycker är särskilt viktigt?

I min dikotomi, måste jag ju ändå erkänna att det faktiskt finns en glidande skala. Det är alltså inte möjligt att bestämma exakt vad som är kallprat och vad som är varmprat.

Vi kan tänka oss att en talare på till exempel en fest har tusentals olika yttranden som hen skulle kunna göra, om en skilsmässa, ett nyfött barn, en svår depression, ett gem hen har köpt, ett tak hen har målat om, en sårande kommentar hen har fått, ett skosnöre hen har knutit eller vad som helst i övrigt.

Är alla dessa företeelser lika intressanta för talaren?
Påverkar de hen lika mycket känslomässigt?

Det vore mycket konstigt om så var fallet.

I min lyckoteori beträffande språket utgår jag från axiom som jag uppnått genom flitiga observationer över flera decennier.

Människor mår bra av att tala om känslor och relationer.
Även om känslorna eller relationerna handlar om personlig smärta, till exempel känslan av att inte vara älskad, mår talaren ändå långsiktigt bättre av att få tala om dessa saker.

Människor mår dåligt av att prata om materiella saker, som pengar, aktier, kontrakt, fastigheter, häftstift etcetera, när de egentligen vet på en djupare nivå att de har behov av att
prata om känslor och relationer.

Även den som lyssnar till prat om känslor och relationer mår långsiktigt bra av att lyssna till detta. Och den som lyssnar till prat om materiella ting mår dåligt av detta, ofta omedelbart.

Jag var på en fest nyligen där jag kunde skönja olika typer av relationer mellan till exempel par. Men i stort ingen pratade om sina relationer, vare sig om en relation med någon av de närvarande, eller med någon som inte var närvarande.

Det fanns dock olika samtalsämnen som till stor del kunde falla under rubriken kallprat. Ett exempel var att folk pratade en del om vaccinationer.

När jag hör folk tala om materiella ting, till exempel vaccinationer, blir jag väldigt nyfiken på hur det skulle vara om till exempel ett par pratade om sin relation i stället. De skulle utan att avslöja intima detaljer, kunna berätta om varför de älskar varandra mycket, om de har några förbättringsområden i sin relation, etcetera. Men ändå väljer människor i den ena sociala situationen efter den andra, att prata om materiella ting.

Jag tror att folk skulle bli fantastiskt mycket lyckligare, och mer empatiska, om de nästan alltid pratade om känslor och relationer. Varför folk inte gör det och hur vi skulle kunna få dem att göra det är intressanta ämnen det skulle kunna skrivas åtskilligt om. Men för stunden väljer jag att fästa er uppmärksamhet på att folk ständigt har ett viktigt val, att varmprata eller kallprata.

Människor som energigivare eller energitjuvar

Jag upplever väldigt starkt att vissa människor nästan konstant känns som energigivare. Vad är det då som frambringar den känslan? Jag tror att det är så enkelt som att människor vill bli älskade. Och för att bli älskad måste man bli förstådd.

Om en person inte förstår mig, kan hen heller inte älska mig. Hens bild av mig är då bara en imaginär bild. Hen gör en bild av mig som inte stämmer med verkligheten. Om hen säger att hen älskar mig, är det ju bara hens projicerade bild av mig hen älskar. Hen känner ju mig inte alls.

Av detta resonemang, kan vi utvinna en evig och omskakande sanning.

Det är mer primiärt att bli förstådd än att bli älskad.

Jag tror att när vi träffar människor vi har ett oerhört flyt med i kommunikationen, förstår vi varandra underbart väl. Vi känner oss förstådda och vi känner oss älskade.

Vi kan se sådana människor som energigivare, och de som inte förstår oss som energitjuvar.

Fast mer korrekt, och nyanserat, vore kanske att se situationen som energigivare respektive energitjuv.

Det är få människor som jag uppfattar som energitjuvar i alla lägen.

Snarare är det just när jag säger något som personen inte förstår som jag uppfattar hen som en energitjuv, när jag till exempel försöker kommunicera explicit eller implicit något oerhört viktigt kring vem jag är som person, och hen inte förstår. Situationen med detta missförstånd blir en energitjuv.

I begreppet energitjuv ligger att jag anser att det hade varit bättre att inte säga det jag sade i den aktuella situationen. Hade jag inte sagt det där som jag ville använda för att till exempel blotta min själ, och avslöja något centralt i min personlighet, utan varit tyst, hade jag inte vunnit energi. Men ej heller tappat någon. Härur får vi en av de viktigaste reglerna för kommunikation och lycka som man kan lära sig.

Det är alltid bättre att vara tyst än att säga något som lyssnaren inte förstår huvuddragen av.

Härav följer också principen om att människor i allmänhet borde vara mycket tystare än de är.
I huvusak är det ju väldigt få yttranden som folk förstår till så stor del att även de bakomliggande tankarna, känslorna hos talaren framgår så tydligt att yttrandet tillför något till lyssnarens förmåga att känna av talarens själ.

Ett bra exempel.

Igår var jag på en fest. Vid ett tillfälle konstaterade min väninna att jag var tyst.

Jag är ofta tyst i sällskap av människor som inte känner mig väl.

Anledningen är att jag inte tror att någonting jag kan säga i den rådande situationen kan på ett adekvat sätt ge en ledtråd till vem jag är på själslig nivå, givet mina lyssnares klena förförståelse kring mig.

Ofta har folk kommenterat att jag är väldigt tyst.

Anledningen är nog att jag känner att det skulle stjäla energi från mig att prata.

Erfarenhetsmässigt vet jag nämligen att nästan ingen förstår mig oavsett vad jag säger.